Och det är en djungel, så himla mkt man ska lära sig. Så mycket man ska förstå för att inget ska gå fel. Jag trodde aldrig det skulle gå såhär långt men vem gör det egentligen.

Vi har försökt så länge att skaffa barn, vi börja för snart 5 år sen och fått 3 missfall därefter, nu är det snart 2 år sen vårt 3:e missfall inträffa så jag tror på allvar att det är nåt fel på oss eller att vi kanske inte kommer få barn. Ibland känner jag att jag inte förtjänar något barn, min kille vill väl inte vara ihop med någon som inte kan ge honom ett barn, ja tankarna snurrar.

Min sambo älskar såklart mig och vill visst vara med mig oavsett barn eller inte. Han är så go. Vi gör ju detta tillsammans, tillsammans är vi starka men det är så jobbigt ändå.

Efter beskedet igår var jag ledsen hela kvällen igår, att vi måste börja med IVF.

Någon skrev att adoption finns som alternativ och det kan jag säga att det gör det inte för oss, jag får inte adoptera av olika skäl (personliga) så tyvärr är det inget alternativ för oss. Jag har ställt mig in på att vi ev kommer bli barnlösa för alltid.

-------------------------------------------------------------------------------------

För övrigt är ju Iris här, en liten hund på 10 månader. Så gullig och det funkar jätte bra med Engla och katterna. Varit ute på en promenad för en stund sedan.

Lägger in en bild på sötnöten :) och nu ska jag väl fixa lite här hemma.

Kramen på er