Godmorgon!

På begärn ska jag skriva min väg mot ett barn eftersom den har varit allt annat än lätt.

Det hela börja ju med att jag träffa en kille vi kan kalla M i mars 2002 som skulle komma att betyda mycket för mig under årens lopp. Trots p-piller blev jag gravid i maj 2003, omständigheterna var inte de bästa eftersom vi först och främst bodde 40 mil ifrån varann. Efter många om och men så gjorde jag en kirugisk abort då eftersom det visa sig att jag redan var i 12:e veckan. Ju mer tiden gick så acceptera jag aborten även om det var svårt.

April 2004 flytta jag upp till Linköping där även M bodde. Ångrar inte valet en sekund och trivs jätte bra här. Vi besluta oss ganska snabbt att försöka bli gravida igen. Det visa sig att detta skulle ta tid. Först julen 2006 fick jag ett plus på testet och vi var jätte lyckliga, lyckan vara inte länge förrän jag på alla hjärtans dag 2007 fick ett missfall i vecka 11. Jag blev inlagd 2 dagar senare och skulle under narkos göra en skrapning för att få ut allting.

Vi börja försöka ganska snabbt igen och i juni 2007 plussa jag äntligen igen. Denna gång skulle det väl gå bra trodde vi. 12 September 2007 samma dag jag gick in i vecka 12+0 så börja jag få fruktansvärda smärtor i ryggen och börja blöda. Det var in på akuten på natten där missfall nr 2 konstaterades. Självklart rasa världen för oss och jag blev inlagd samma natt för att försöka göra en medicinsk abort istället. Tyvärr lyckades inte detta och efter närmare ett dygn med enorma smärtor och massa smärtstillande kördes jag ner för en skrapning under narkos.

Nästan ett år senare i juli 2008 fick vi ännu ett plus på testet. Tredje gången gillt. Vi skulle åka till Cypern i september samma år och vi var hur lyckliga som helst. Bara 2 dagar innan resan skulle vi på ultraljud i vecka 12 och såg fram emot detta. Ganska snabbt förstod jag att det inte var som det skulle där inne och helt rätt hade jag också, jag hade drabbats av ännu ett MA (missed abortion) där fostret dör men kroppen fortsätter vara gravid ändå. Det bestämdes att jag skulle utföra skrapningen i Malmö eftersom jag samma dag som ultraljudet skulle åka till Malmö för att umgås med min familj lite innan resan. M skulle komma ner dagen efter. Läkarna avrådde oss för att åka och vi fick intyg för att få pengarna tillbaka men trots allt åkte vi ändå och det ångra vi inte. Helt underbart att få ladda batterierna och bara vara lite.

När vi sedan kom hem till Sverige igen besluta vi oss för att göra en sk missfalls utredning (detta får man göra efter 3 missfall på rad). Tur i oturen så visa det inga fel på varken mig eller M. Man hade nästan hoppats på att nåt vore fel som man kunde åtgärda. Vi fortsatte att försöka ett tag men lyckades inte bli gravida igen.

Sommaren 2010 träffa jag av en slump min nuvarande sambo som vi kan kalla C. Vi hade pratat allmänt på nätet i ca 1 år men aldrig träffats förrän denna varma sommar kvällen på harrys. Vi var enbart vänner och umgicks som det också i några veckor. En dag inser jag att jag har känslor för honom, ni vet så det pirrar i hela kroppen bara man tänker på en person osv, det var DÅ jag insåg att jag inte hade några känslor kvar för M. Vi hade gått igenom otroligt mkt genom åren och vi höll på att glida i sär. Jag berätta för M om C och efter många om och men gick vi skilda vägar men besluta oss för att vara vänner trots allt.

Jag blev tillsammans med C ganska snabbt därefter och det är nåt av det bästa jag gjort. Vi förlova oss i december 2010 och blev sambos i februari 2011. I Mars 2011 fick vi ett plus på testet. Chockade blev vi båda två pga mitt förflutna men oerhört glada. Tyvärr kunde jag inte glädjas riktigt och njuta av graviditeten. Jag gick och oroa mig jämt och ständigt och gjorde säkert 10 ultraljud totalt.

Men det visa sig att graviditeten skulle gå jätte bra i allafall och den 15 oktorber 2011 kom vår efterlängtade son Elias till världen. Han kom i vecka 35+3 så ca en månad för tidigt. Vi fick stanna på neo i 10 dagar innan vi äntligen fick komma hem.

Elias vägde 2720 gram och var 46 cm lång när han kom ut. Vi kunde inte vara lyckligaare och jag har äntligen fått det barn jag så länge längtat efter och det med min stora kärlek.